Result

Slå följe Stig Claesson Han var på väg till sin flicka, och klockan kvart i sju skulle hon stå utanför biografen Saga. Hon hette Karin det mindes han tydligt. Han skulle hinna precis. Klockan var bara halv vid Slussen. Karin hette hon och rödhårig var hon. Han var ung. Det var onsdag och onsdagen innan denna onsdag hade han träffat Karin. Han hade blivit kär. Endast en kort stund hade han träffat Karin men blivit kär . Han hade talat med henne och hon ville träffa honom. Också hon hade blivit kär. På onsdag utanför biografen Saga hade han sagt och hon hade sagt ja. Ja hade hon sagt. Han skulle hinna precis. Han hade förberett detta möte noggrant. Han hade träffat sin Karin och från och med nu skulle han inte släppa henne. Detta var det första egentliga mötet. Han skulle hålla hennes hand. Han skulle inte släppa den handen. Tunnelbanetåget stannar vid Gamla stan och klockan är tjuguåtta minuter i sju. Om några minuter Centralen och sen Hötorget. Han skulle hinna precis. Han kände sig varm. Han kände kärlek. Han log. En mycket gammal dam som med sin sköterska stigit på vid Slussen log tillbaka. Hon nickade. Han nickade mot henne och fortsatte att le. Den gamla damen hade missuppfattat leendet vilket han inte tyckte gjorde något. Kanske hon förstod att han var kär. Hon såg ut att vara hundra år. Strax innan Centralen förberedde sig sköterskan och den gamla damen att stiga av. Han var tvungen att flytta sina ben och till och med stiga upp. Den hundraåriga damen log mot honom. Sköterskan, inte heller hon ung, tackade honom. De vandrade skrämda mot utgången. Han ser på de gamla kvinnorna och förstår att han kanske är mycket ung. Tåget stannar och dörrarna öppnas. Sköterskan kliver av och väntar på den långsammare gamlingen. Den gamla damen blir förvirrad. Hon stelnar och liksom ursäktande sin långsamhet vänder hon sig mot den unge mannen och nickar. Han nickar tillbaka. Då slår dörrarna igen och tåget börjar rulla. Den gamla damen är nära att falla. Genom fönstret ser han sköterskan hjälplöst vinkande. Sköterskan pekar på honom. Hon skriker nånting. Den unge mannen tror att han förstår. Han går fram till den gamla damen och tar henne under armen. ”Jag skall hjälpa er”, säger han. Den gamla damen nickar. Vid Hötorget hjälper han den gamla damen av och står ett ögonblick tvekande tittande på klockan. Klockan är tjuguen minuter i sju. De sätter sig på en bänk. Han säger till den gamla damen att om hon nu bara sitter här alldeles lugnt så kommer sköterskan med nästa tåg. Han förmodade att det var det sköterskan hade menat när hon pekade på honom och skrek nånting. Sköterskan hade förstått att han hade uppfattat händelsen. Alltså måste hon tro att han skulle hjälpa henne. De skulle gå av vid nästa station och så skulle sköterskan följa efter. Det var enkelt och logiskt. Om bara ett par minuter skulle det komma ett tåg till. Han skulle vänta. Så hjälplös och skröplig som den gamla damen verkade kunde han inte gärna lämna henne. De väntar. När klockan är nitton minuter i sju ser sig den unge mannen om efter en spårvägstjänsteman eller en polis. Tåget kommer. Han kommer att bli tvungen att springa till Saga. Tåget stannar och folk går av och folk går på. Ingen sköterska. Snabbt för han den gamla damen ombord på det motsatta tåget. Nu har han förstått situationen så här: Sköterskan hade pekat på honom och menat att han skulle återvända till Centralen med den gamla damen. Hon själv skulle stanna där hon var. Det var kanske mycket begärt av en främling, men vad skulle sköterskan göra. Kanske hon inte var så van vid stan. Han skulle alltså ta tåget till Centralen, lämna av den gamla damen och försöka ta nästa tåg tillbaka. Det kunde inte ta så lång tid. Han svettas. Han måste hinna till Karin. Han måste. Vid Centralen ser han inte till sköterskan. Han står stilla med den gamla damen under armen och hör hur tåget sätter igång igen. Han går över till den andra sidan där han förmodar sköterskan väntar. Ingen sköterska. Han börjar bli förtvivlad. Han måste bli av med damen. Den gamla damen börjar se vilsen ut. Hon verkar trött. Oändligt långsamt rör hon sig. 104 Han för henne, han vill nästan bära henne. Det enda jag kan göra är att lämna henne vid utgången, tänker han. Detta är inte mitt problem. Han vill inte titta på klockan. Han skall lämna henne till spårvägspersonalen vid utgången och sedan sätta en fruktansvärd fart. Karin väntar. Han känner på sig att hon kommer att vänta. Det är mycket folk vid spärren och de måste stå i kö. Oroligt dunkar hans hjärta. Hans nerver är spända. Bara fram till spärren sen skall han sätta fart. Han säger till spärrvakten: ”Den här damen har förlorat sitt sällskap. Kan ni hjälpa henne." ”Vill ni vänta ett ögonblick”, säger spärrvakten, så jag får släppa fram folk. Ett ögonblick bara så får ni förklara." Han väntar. Den gamla damen håller hårt i hans arm. Han får spri